Liisa har gjort en lång karriär hos staten och i organisationssektorn. Långvarig depression tillsammans med knäproblem gjorde att Liisas krafter minskade så mycket att hon ansökte om och fick delinvalidpension. Liisa gör nu en kortare arbetsvecka, vilket hjälper henne att återhämta sig från jobbet. Hon bedömer nu att hon orkar fortsätta att jobba fram till pensionsåldern.
Liisa Sahi är utbildad agronomie- och forstmagister och forstmästare från Helsingfors universitet.
– Jag tror att jag blev intresserad av skogsbranschen i scouterna, där jag var aktiv. I slutskedet av mina studier jobbade jag till en början som assistent vid universitetet. När jag gifte mig, jobbade min man i Tammerfors, och jag flyttade naturligtvis dit också. Till all lycka fanns det en ledig assistenttjänst på skogsstationen i Korkeakoski, och jag fick jobbet. Därefter blev jag forstmästare vid arbetarskyddsdistriktet för skogs- och jordbruket i Södra Finland, som hade sitt kontor i Tammerfors, berättar Liisa om början av sin karriär.
Senare flyttade paret till huvudstadsregionen för att jobba där. Liisa fick en intern förflyttning inom förvaltningen till Nylands arbetarskyddsdistrikt. Där fördjupade hon sig bland annat i arbetslagstiftning och i tillsynen över det psykiska välbefinnandet i arbetet.
I början av 2000-talet flyttade Liisa till organisationssektorn, och hon jobbade i två ungdomsorganisationer i över tio år. Efter det återvände hon till staten, där hon bland annat jobbade som planerare vid regionförvaltningen. Nu är hon överinspektör inom ungdomsväsendet. Hennes jobb består av ärenden som gäller statsunderstöd och organisering av utbildningar.
– Hos staten har jag fått flytta mycket flexibelt mellan olika uppgifter och orter. Jag tycker att staten tar väl hand om sina anställda, säger Liisa.
Depressionen tog småningom krafterna
Liisa insjuknade i medelsvår depression för över 10 år sedan. Sjukdomen antas ha orsakats både av arbetet och av nedärvd benägenhet. Depressionen utlöstes av en utdragen besvärlig situation på jobbet i en organisation.
– Till all lycka fick jag genast ett tidsbestämt jobb hos staten efter att jag lämnat organisationsarbetet. Det var viktigt att få uppleva just i det skedet att jag fortfarande dög i arbetslivet, berättar Liisa.
I dag har Liisa arbetat redan länge som överinspektör inom ungdomsväsendet. Hon gillar sitt arbete, men depressionen finns kvar.
– Mitt mående har varierat mellan åren. Ibland har det varit svårare, ibland lättare. Jag har varit sjukledig i flera månader i några repriser. Min arbetsgivare har ändå haft en bra inställning till min situation hela tiden.
Till följd av depression, ökande ålder, ledförslitning i höfterna och ledprotesoperationer i båda knäna började det ändå bli för tungt för Liisa att jobba på heltid. När det började se ut som om Liisa i framtiden skulle råka ut för ytterligare långa sjukledigheter, bedömde hon att deltidsarbete skulle kunna vara en lösning på situationen.
Mycket att tänka på för den som planerar delinvalidpension
Liisa blev delinvalidpensionerad för drygt ett år sedan, i 62 års ålder.
– Den viktigaste orsaken till att jag är partiellt arbetsoförmögen är medelsvår depression. Smärtorna och värken till följd av problemen med knäna underlättade naturligtvis inte situationen på något sätt, även om jag inte behöver röra på mig på jobbet. Jag gör kontorsarbete vid datorn, berättar Liisa.
Liisa diskuterade länge olika möjligheter att underlätta jobbet med sin läkare innan hon beslutade att ansöka om delinvalidpension. Hon pratade också med en vän som minskat på jobbet för att orka bättre.
– Jag tog dessutom reda på vilken inställning min arbetsgivare hade till delinvalidpension och deltidsarbete i god tid innan jag ansökte om pension. Arbetsgivaren ska fylla i ett utlåtande om arbetet till pensionsansökan, och därför skulle saken i varje fall diskuteras på förhand.
– Jag ansökte om delinvalidpension och inte till exempel om partiell förtida ålderspension, eftersom min arbetsoförmåga och mina problem med orken faktiskt orsakas av en sjukdom. Jag var ganska säker på att jag skulle beviljas pension på de här meriterna, säger Liisa.
Innan Liisa ansökte om pension beräknade hon pensionsbeloppet i tjänsten Min pension. Dessutom utredde hon beskattningens inverkan på inkomsterna tillsammans med Skatteförvaltningen.
– Pensionsräknarna var klara, åskådliga och lätta att använda. Det fanns också mycket nyttig information på Kevas webbplats. Med stöd av allt det var det lätt att fundera på sin egen lösning. Jag ringde till Kevas kundtjänst för att precisera och kontrollera olika saker, till exempel handläggningstiden och processens gång. Det var också nyttigt att prata med pensionsrådgivaren, berättar Liisa.
Arrangemangen för deltidsarbetet med arbetsgivaren gick smidigt. Liisa fick själv påverka arbetstidens längd.
– Cheferna och arbetsgivaren har gett mig ett verkligen bra stöd hela tiden. Arbetskamraterna har också tagit det bra. Jag har berättat öppet för arbetskamraterna om min sjukdom. Jag har inte dolt den på något sätt.
Återhämtning under pensionsdagarna
Nu har Liisa erfarenhet av delinvalidpensionen från cirka ett års tid.
– Det minskade jobbet har hjälpt mig att återhämta mig och lindrat sjukdomen. Jag gör en lite längre arbetsdag tre dagar i veckan och är helt pensionerad på torsdagar och fredagar. Mina arbetsinkomster får vara 67 procent av det normala. Det fyra dagar långa veckoslutet är avgörande för att jag ska orka. Under det kan jag glömma jobbet och återhämta mig, berättar Liisa.
Hon har inget särskilt program för pensionsdagarna.
– Jag kopplar av på de lediga dagarna. På de bättre dagarna läser jag böcker, och när det är sämre orkar jag inte göra ens det. Jag gör ingenting särskilt. Jag kan till exempel gå ut eller till gymmet på dagen, och behöver inte längre tänka på att jag ska ännu orka motionera efter arbetsdagen. Den längre ledigheten ger en känsla av frihet, vilket känns extra bra. Jag har tid att bara vara. Det dröjde ett tag innan jag blev van vid tanken om att jag har lugn och ro, inte bråttom. Det har varit en stor förändring, summerar Liisa förändringen.
– Jag tror nu att om jag ansökt om och fått full invalidpension, är det möjligt att det haft en negativ inverkan på min psykiska hälsa. Jag skulle ha på ett sätt varit tvungen att ge upp. Det här är en bra lösning för mig. Jag känner att jag behövs i arbetslivet och att det finns användning för mitt kunnande. Arbetet stödjer självkänslan, säger Liisa.
Hon har ännu inte funderat på ålderspensionen. Det blir dags sedan när pensionsåldern närmar sig. Just nu känns den här lösningen bra just så här. Liisa väntar sig också att det är lättare att sluta jobba i pensionsåldern nu, när hon haft tid att vänja sig vid tanken.
Liisas tips: ta reda på dina möjligheter till delinvalidpension
Liisa uppmuntrar alla som befinner sig i samma situation att be om hjälp och råd. Det lönar sig att ta reda på möjligheterna att få pension.
– Även om du har depression, är delinvalidpension ett bra alternativ om du har krafter att jobba. Det kan ändå hända att det inte är rätt alternativ för den som lider av en svår depression.
– Det är också viktigt att fundera på vilket sätt att förkorta arbetstiden är bäst för dig, det vill säga vilken arbetstid som stödjer just dina krafter och din återhämtning. Är det ett längre veckoslut eller en jämnt förkortad arbetstid? Andra mår kanske bäst om de gör kortjobb.
– Det lönar sig alltså att fundera på delinvalidpension som ett alternativ, och inte att genast sikta på heltidspension. Det här är ett mjukt sätt att koppla loss, summerar Liisa.