Kaisa Ylhä har sedan ungdomen lidit av en sällsynt ögonsjukdom. Hon arbetade länge på en bank tills hon blev tvungen att lämna sitt arbete på grund av sjukdomen. Hon utbildade sig till närvårdare och jobbade ett tag på ett servicehus tills ögonsjukdomen också satte stopp för den karriären. Nu efter arbetsprövningar verkar deltidsarbetet vid S:t Karins stad gå bra.
Kaisa Ylhä utbildade sig ursprungligen till merkonom och jobbade på en bank i 25 år. Ögonsjukdomen som konstaterats i ungdomen blev dock värre och hon kunde inte längre arbeta vid datorn. Hon hade långa sjukskrivningar och fick rehabiliteringsstöd.
Kaisa har toppig hornhinna, en ganska sällsynt sjukdom som orsakar bl.a. svår astigmatism. Sjukdomen försämrar synförmågan permanent och är en progressiv sjukdom, men orsakar inte blindhet.
- Jag har fått hornhinnetransplantation på båda ögonen. Min sjukdom har framskridit i cirka 10 års perioder och synen har blivit allt sämre. Första gången opererades hornhinnan på ena ögat redan år 1987 och på den andra år 1996. Vänstra ögat opererades igen år 2019. Dessutom har många andra ingrepp av olika slag gjorts på båda ögonen, berättar Kaisa.
Nytt yrke som närvårdare
Efter karriären på banken var invalidpension redan ett alternativ för Kaisa. Hon hade jobbat på samma arbetsplats hälften av sitt liv, så det var mentalt väldigt tungt att bli tvungen att lämna jobbet.
- Det kändes lite som att bli utkastad. Jag ville ändå fortsätta i arbetslivet. Med hjälp av företagshälsovården och arbetstränaren hittade jag en ny bransch. Min dåvarande arbetspensionsanstalt beviljade mig yrkesinriktad rehabilitering och med stöd av den utbildade jag mig till närvårdare.
- Jag var ivrig att börja studera till det nya yrket. Det var helt annorlunda att studera som vuxen och mycket mer givande än när jag var ung. Dessutom fick jag nya kompisar. Den ekonomiska tryggheten från den yrkesinriktade rehabiliteringen hjälpte också.
Kaisa fick arbete genast efter utexamineringen. Hon hann arbeta som närvårdare i cirka fem år.
- Jag tyckte mycket om arbetet. Fram till dess hade jag alltid jobbat vardagar från åtta till fyra. Nu jobbade jag i skift på olika veckodagar och gillade den annorlunda arbetsrytmen.
År 2019 och 2020 måste Kaisas ögon dock opereras igen. Operationerna gick bra, och nu ser Kaisa bättre än tidigare med ena ögat.
- Men nu ökar trycket i mina ögon för mycket när jag gör tungt fysiskt arbete. Med tanke på ögonsjukdomen var det också utmanande att jag i vårdarbetet inte kunde bestämma arbetstakten själv.
- Det var förlamande att inse att närvårdarens arbete inte längre passade mig.
Via arbetsprövningar till deltidsarbete på kontor
Kaisa var tvungen att byta jobb igen. Tillsammans med S:t Karins stads företagshälsovård, chefen och arbetshälsokoordinatorn bestämde hon att pröva lättare kontorsarbete. Kaisa sökte sig till arbetsprövning med stöd från Keva.
- Jag fick en arbetsprövningsplats först i coronaspårningen och sedan i coronavaccineringen där jag skrev upp saker på datorn. Efter det jobbade jag ett tag i kontorsuppgifter inom bildningssektorn, berättar Kaisa.
- Arbetsprövningen inleddes med få arbetstimmar, och så småningom ökades arbetstiden. Under arbetsprövningen konstaterade vi att tre dagars arbetsvecka och 60 procents arbetstid passade mig. Jag hade ledigt tisdagar och fredagar, och på så sätt fick mina ögon vila tillräckligt även mitt i veckan.
Efter arbetsprövningarna hittade Kaisa ett jobb som kontorsarbetare inom S:t Karins stadsutvecklingstjänster med 60 procents arbetstid.
- Det var en win-win-situation. Arbetsgivaren behövde en deltidsanställd och jag ett deltidsjobb. Nu omfattar mitt arbete arrendefakturering och även annan fakturering. Jag är väldigt nöjd med mitt arbete och kan även utnyttja min tidigare erfarenhet från banken.
Nu har Kaisa arbetat med 60 procents arbetstid och fått partiellt rehabiliteringsstöd på 40 procent i ett år. Hon arbetar tre dagar i veckan och kan själv planera sin tidsanvändning under arbetsdagarna.
- Inom den närmaste framtiden ska jag söka delinvalidpension hos Keva eftersom ögonsjukdomen är obotlig, säger Kaisa.
Olika stöd och arbetsgivarens attityd gör det möjligt att arbeta
Kaisa konstaterar att det är fint att det finns stödformer som gör det möjligt att arbeta även om man har sjukdomar. Arbetsgivarens attityd och roll är också viktiga.
- Jag gillar att arbeta, jag vill inte bara vara hemma. Det är också mycket upp till en själv att hitta lösningar och orka gå framåt.
- Att söka yrkesinriktad rehabilitering och partiellt rehabiliteringsstöd hos Keva har varit enkelt eftersom man kan göra det elektroniskt i tjänsten Min pension. Jag har också alltid fått hjälp per telefon när jag behövt det, berättar Kaisa.
Med tillförsikt framåt
Kaisa berättar att hon ser med tillförsikt framåt mot de kommande åren. Hon får göra ett arbete hon tycker väldigt mycket om och som hon kan utvecklas i.
- Naturligtvis är jag alltid orolig för att synen ska bli sämre. Men jag tar ett år i taget just nu. Om sjukdomen framskrider på samma sätt som tidigare försämras synen först år 2029. Då är jag redan i den åldern att det skulle vara okej att gå i pension på heltid.
Kaisas tips för andra i motsvarande situation är att om man vill fortsätta arbeta är det viktigt att vara ihärdig och inte ge upp för lätt.
- Ring experterna tio gånger om det behövs och undersök olika alternativ. Testa olika saker och ta emot all hjälp. Det lönar sig alltid att omskola sig.
- Det är också bra att söka kamratstöd. Du behöver inte vara ensam med sjukdomen, uppmuntrar Kaisa.