Minskning av risken för arbetsoförmåga ger kostnadsbesparingar i välfärdsområdena

Kevas prognos för risk för arbetsoförmåga hjälper till att identifiera de personalgrupper som löper störst risk att drabbas av arbetsoförmåga, rikta förebyggande åtgärder för att minska risken och bedöma kostnadsfördelar.

Enligt Kevas prognos som mäter risken för arbetsförmåga hos personalen i den offentliga sektorn riskerar i genomsnitt 2,8 procent av personalen i välfärdsområdena att bli invalidpensionerade under de kommande tre åren. Detta skulle innebära att invalidpension börjar i uppskattningsvis 6 400 fall under de kommande åren (full invalidpension eller delinvalidpension, för viss tid eller tills vidare).

En minskning av risken för arbetsoförmåga kan ge betydande kostnadsbesparingar

Enligt Kevas uppskattning orsakade arbetsoförmåga kostnader på totalt cirka 544 miljoner euro för välfärdsområdena 2023.

De direkta kostnaderna för sjukfrånvaro stod för 70 procent av dessa, 380 miljoner euro. Hälften av kostnaderna orsakades av långa, över 30 dagars frånvaro även om endast omkring 14 procent av personalen i välfärdsområdena var sjukskriven så länge.

Om välfärdsområdena kunde minska 10 procent av alla sjukfrånvaroperioder, såväl korta som längre, skulle besparingarna i direkta kostnader uppskattas till 38 miljoner euro per år. En minskning av personalens risk för arbetsoförmåga skulle kunna innebära en besparing på 61 miljoner euro i kommande pensionsavgifter.

I välfärdsområdena var det genomsnittliga antalet sjukdagar 15,6 per person år 2023. Sjukdagarna är inte jämnt fördelade: En femtedel av personalen (20 %) hade ingen frånvaro på grund av sjukdom under året, och drygt en fjärdedel (27 %) hade bara 1–5 sjukdagar under året.

Förebyggande av lång frånvaro är effektivast

När man jämför åldersgrupper ger en minskning av sjukdomsförekomst i åldern 44–49 de mest betydande kostnadseffekterna. Hos unga arbetstagare under 35 år är kort frånvaro mindre förknippad med risken för arbetsoförmåga men med åldern ökar inverkan av kort frånvaro på risken och kostnaderna för arbetsoförmåga.

Förebyggande av lång frånvaro är effektivast, särskilt bland personer under 50 år. Även utdragen sjukdom börjar oftast i kortare perioder. Då är det väsentligt att identifiera personalgrupper med särskild risk och att vidta tidiga påverkansåtgärder vid rätt tidpunkt.

Uppgifterna grundar sig på Kevas prognos för risk för arbetsoförmåga som ger organisationer i den offentliga sektorn en situationsbild av risken för arbetsoförmåga i olika personalgrupper. Med hjälp av prognosen kan organisationerna identifiera grupper av arbetstagare med särskild risk och styra tidiga påverkansåtgärder till dessa för att förebygga arbetsoförmåga. Prognosen hjälper också till att bedöma kostnadsfördelarna med att förebygga arbetsoförmåga.

– Prognosen ger en ny typ av verktyg för att förutsäga risker för arbetsoförmåga för organisationer i den offentliga sektorn. Den kombinerar information från olika källor som kan användas för att förebygga arbetsoförmåga i ett tidigare skede än nu. Att studera och modellera risker för arbetsoförmåga är en kontinuerlig aktivitet på Keva och vårt mål är att allt fler faktorer som påverkar risken ska beaktas i prognoserna, säger statistikanalytiker Petra Sohlman.

Skillnader i personalstrukturen i välfärdsområdena påverkar riskprognosen

Det finns skillnader i personalens struktur och sjukdoms- och pensionshistorian mellan välfärdsområdena, vilket också medför skillnader i områdenas riskprognoser.

Till exempel har personalen i Birkalands, Mellersta Finlands och Mellersta Österbottens välfärdsområde och Helsingfors stads socialsektor en yngre åldersstruktur jämfört med andra områden, vilket minskar riskökningen.

I Päijänne-Tavastlands, Mellersta Nylands och Vanda och Kervo välfärdsområde är antalet långa frånvaroperioder lägre än i andra områden, vilket minskar den förväntade risken.

Å andra sidan ökade den äldre åldersstrukturen risken i synnerhet för Kajanalands, Södra Savolax, Lapplands och Kymmenedalens välfärdsområden, medan yrkesstrukturen med övervägande tunga arbetsuppgifter ökade talen i Västra Nylands och Vanda och Kervo välfärdsområde.

Sjukfrånvaro på mer än 60 dagar påverkade i sin tur särskilt Kymmenedalens och Södra Österbottens riskprognos, medan Österbottens och Mellersta Nylands prognos påverkades av medellång frånvaro.

Betydande skillnader mellan olika ålders- och yrkesgrupper

Prognosen för arbetsoförmåga för proffsen inom social- och hälsovården varierar avsevärt mellan olika ålders- och yrkesgrupper.

Risken för arbetsoförmåga ökar kraftigt med åldern. Den genomsnittliga risken för arbetsoförmåga under tre år är 0,5 procent för personer under 35 år, mellan 1 och 2 procent för personer i åldern 35–49 år, i genomsnitt 3,5 procent för personer i åldern 50–54 och redan cirka 8 procent för äldre.

I de yngsta åldersgrupperna är risken för arbetsoförmåga störst bland tandskötare, instrumentvårdare och närvårdare, medan den är minst bland läkare, psykologer och räddningspersoner.

Skillnaderna mellan olika yrkesgrupper i risknivån ökar med åldern.

Risken för instrumentvårdare, tandskötare, munhygienister och närvårdare över 60 år är redan cirka tre gånger större än för läkare, avdelningsskötare och överskötare.
 
Nyckeltal för valda yrkesgrupper inom social- och hälsovården i prognosen för risk för arbetsoförmåga

Riskprognosen grundar sig på flera faktorer

Prognosen för risk för arbetsoförmåga grundar sig på flera faktorer som rör personal och organisation, såsom arbetstagarens ålder, kön och typ av yrke, men också till exempel tidigare invalidpension, närhet till ålder för ålderspension och sjukskrivningarnas antal och typ.

Riskprognosen visar ett samband mellan personalens medelålder och antalet utdragna frånvaroperioder så att en ökning av personalens medelålder, antalet frånvaro av olika längd och den genomsnittliga årliga frånvaron ökar riskprognosen och vice versa. Det högre antalet tidigare perioder med invalidpension hos personalen ökar också risksiffran.

Larmgränsen för sjukfrånvaro hjälper till att identifiera risken för arbetsoförmåga

Personalförvaltningen och arbetshälsoexperterna har till uppgift att följa upp personalens välbefinnande och i god tid identifiera de arbetstagare som löper risk för arbetsoförmåga.

Antalet sjukfrånvaro och frånvarotiden påverkar riskprognosen på olika sätt i olika ålders- och yrkesgrupper: All frånvaro är alltså inte direkt kopplad till risken för arbetsoförmåga.

Utifrån prognosen för risk för arbetsoförmåga kan man bedöma vilken typ av sjukdom som är så starkt kopplad till en ökad risk att den ska beaktas. Larmgränsen för sjukfrånvaro kan vid sidan av andra verktyg användas för att identifiera den mest riskfyllda gruppen. De flesta organisationerna har redan satt upp larmgränser men det är inte alltid enkelt att avgöra efter hur många sjukdagar läget bör granskas.

Tabellen nedan visar det årliga antal sjukdagar efter vilket en arbetstagare inom social- och hälsovården över 45 år är mer benägen att falla inom den mest riskfyllda tiondelen av personalen.

Siffran varierar beroende på yrkesgrupp. Frånvaron av instrumentvårdare bör uppmärksammas så tidigt som efter 13 dagar, jämfört med 31 dagar bland akutvårdare inom sjuktransport. Detta tyder återigen på att sjukdom ökar risken för arbetsoförmåga på olika sätt i olika personalgrupper, och att all sjukdom inte är kopplad till risken för förlust av arbetsförmågan.

Kevas arbetsgivarkunder i välfärdsområdena kan begära sin prognos av sin kundchef.

Ytterligare information:

Petra Sohlman, statistikanalytiker, tfn 041 547 1745, petra.sohlman(snabel-a)keva.fi